Jag var medlem på en sida på internet; en sån där "träffa-ditt-livs-kärlek"-sida. Där skrev S till mig första gången i början av juni 2006, och den nionde augusti samma år var det dags att träffas första gången. Eftersom vi båda är unga (jag är 88:a, han 89:a) bor vi båda hemma, men min mor skulle åka bort ett tag, och då skulle han komma hem till mig och vara där ett tag, så att vi kunde lära känna varandra. Och det gjorde vi-efter att han träffat mamma, förstås!

Den tionde augusti blev vi tillsammans. Han var min första riktiga pojkvän, och jag hans första flickvän. Första gången vi kysstes var hans första kyss, och min första som inte kändes som om jag höll på att kvävas…

Han bor en bit utanför Stockholm, och jag bor en (lång) bussresa därifrån. Vi pratade i telefon i princip varje dag, och träffades nästan varje helg. På min födelsedag i september sa han att han älskade mig första gången, och sedan dess har han sagt det varje dag, antingen i telefon eller "face-to-face". Allt var jättebra; det tyckte vi båda två. Jag fick ta emot en del pikar från mina klasskompisar för att han är yngre, och folk varnade mig för att han skulle såra mig-enbart på grund av hans ålder. Han fick i sin tur höra att "akta dig för äldre tjejer…" Det är förstås skitsnack; tycker jag i alla fall. Visst blev det så att han sårade mig till sist, genom att göra slut, men jag kan inte se hur det har någon koppling till hans ålder, speciellt inte när det bara skiljer ett år mellan oss (tio månader, för att vara exakt)…

Hur som helst…han dumpade mig den 12:e januari 2007; för fem dagar sen. Och som jag grät den dagen… Vi var hemma hos honom, och jag kunde så klart inte stanna kvar där längre. Han ville be sin styvfar skjutsa in mig till Stockholm, men jag sa nej. Hur skulle jag kunna sitta i en bil med hans familj när han nyss har dumpat mig?? Jag gick till busshållsplatsen, och så ringde jag pappa. Pappa, som jag ska skriva mer om senare, men som jag har träffat cirka varannan månad de senaste tre-fyra åren. Pappa, som var en orsak till att jag fick en depression för cirka tre år sedan, och som jag på fullaste allvar trodde att jag hatade när jag var i femtonårsåldern.. Men nu ställde han upp för mig. Han kom och hämtade mig, och köpte tågbiljett åt mig och såg till att jag kom hem ordentligt. Att jag sen satt och grät under hela tågresan (och blev utstirrad av samtliga passagerare) är en annan sak..

S har inte hört av sig, förutom sent dne kvällen. Han skickade ett sms där han undrade om jag kommit hem ordentligt, men det är allt. Det där sms:et sårade mig så…Han skrev under med sitt namn! Han skrev "Hej. Undrar om det fungerade för dig att komma hem? /S"   .  Som om jag inte skulle veta vem han är! Tror han att jag raderat bort honom från min telefonbok? Tror han inte att jag kan hans mobilnummer utantill? Tror han att han inte betyder något för mig längre? Tror han att jag inte älskar honom längre??

När han gjorde slut sa han att "någonstans innerst inne älskar jag nog dig fortfarande, men vi är för olika, och jag kan inte se oss tillsammans om 20 år". 20 ÅR!!!! Vi har inte ens fyllt 20 än! Varför måste man tänka på framtiden redan?? Visst kan man väl växa ihop, precis som man kan växa isär?

Varje gång min mobil låter hoppas jag att det ska vara han som ringer eller sms:ar. Att gå till skolan varje dag och låtsas som ingenting är bland det svåraste som finns. För en gångs skull är jag glad att jag inte har några riktiga vänner i skolan; för om någon verkligen tog sig en ordentlig titt på mig så skulle de se att jag är nära att bryta ihop. Förut brukade jag önska mig en massa saker; att jag skulle få 13 rätt på tipset, att X skulle hoppa av skolan (en tjej som är rätt taskig mot mig, det kan nog klassas som mobbing ibland..) så jag slapp se henne, och sådana saker, men det gör jag inte nu längre. Det enda jag önskar nu är att han ska komma tillbaka till mig, eller i alla fall höra av sig till mig…

Hur svårt är det egentligen att skicka ett sms??

Jag är även lite inspirerad av "hemliga pappan"; killen som anonymt bloggade om sin lilla dotter. Jag skulle egentligen länka dit, men det vore meningslöst och svårt av två anledningar; jag vet inte hur man länkar, och han har slutat blogga. Men med inspirerad menar jag i alla fall så här; jag tänker inte tala om vem jag är. Inte för att jag bryr mig om det skulle vara så att någon okänd vet att jag är jag, men jag vill inte att folk på min skola ska få veta mina innersta tankar. Att jag går i skolan är i princip det enda jag kan säga om mig just nu-jag tar studenten i vår. Kanske berättar jag mer om mig sen, det får vi se då. Och jag lovar er att jag kommer skriva många inlägg här, och jag hoppas att ni läser och besöker sidan ofta!

Många kramar till er alla!

dumpad.

An email has been sent to you giving you details of how to log in to the administration section. From there you can change the design by clicking on the tab MANAGE and then click on the tab THEMES. If you have any questions, ask them in the forums — we are only too willing to help.